Så var det det här med beredskap. Ibland känns beredskap som ett oroväckande mörkt moln som tornar upp sig vid horisonten och varnar för en kommande storm.
Som en följd av pandemi, krig, höga energipriser och klimatförändringar är beredskap som ämne för samhällsdebatt hetare än någonsin. Och med det följer att livsmedelsberedskap är ett högprioriterat ämne i allt fler sammanhang. Och som medarbetare på en organisation som arbetar med att just detta, att stärka vår livsmedelsberedskap, är det ur ett perspektiv bra att detta äntligen uppmärksammas mer. Det finns en mängd högst relevanta och faktiskt livsviktiga argument om varför vi ska jobba med livsmedelsberedskap. Till exempel; livsmedelsberedskap säkerställer en regions motståndskraft mot naturkatastrofer och nödsituationer genom att garantera en stabil livsmedelsförsörjning under kristider, det främjar lokal självförsörjning, minskar beroendet av externa källor för livsmedel, vilket främjar ekonomisk stabilitet i regionen, genom att uppmuntra odling av olika grödor och bevarande av traditionell framställning av livsmedel hjälper livsmedelsberedskapen till att bevara kulturarvet och den biologiska mångfalden, det förbättrar folkhälsoresultaten genom att främja hälsosammare matvanor och minska beroendet av bearbetade eller importerade livsmedel som innehåller mycket konserveringsmedel och tillsatser. Och så vidare. Men det här inlägget handlar inte om livsmedelsberedskap utifrån dessa perspektiv. Det vill heller inte skapa oro och osäkerhet i en redan orolig värld. Den handlar i stället om den absolut viktigaste resursen vi har för beredskap. Något som vi oroväckande ofta glömmer bort när vi pratar om eller arbetar för att öka vår beredskap och självförsörjning. Nämligen varandra och mellanmänsklig tillit.
När vi talar om Sveriges livsmedelsberedskap, eller snarare brist på livsmedelsberedskap, så lyfts importen oftast som något negativt. Och ja, ur ett perspektiv så bidrar det till osäkerhet om hur tillgången till mat ser ut i händelse av kris, det bidrar till osäkerhet och brist på transparens inom produktionsled, det bidrar till konkurrens som är svår att hantera för våra lokala producenter då Sveriges striktare krav på kvalitetsaspekter samt högre personalkostnader innebär att priserna blir högre på svenskproducerade varor, med mera med mera. Och ja, jag tycker absolut att vi borde öka vår självförsörjning av livsmedel i Värmland, liksom i Sverige generellt. Men, historiskt sett, har handel och den tillit och vänskap som handelsrelationer leder till, varit mänsklighetens främsta verktyg för beredskap i kris såväl som i goda tider. Och det bygger på att vi både importerar och exporterar, inte enbart exporterar. Jag skulle med det här inlägget vilja föreslå att vi i Värmland visar världen vägen genom att bygga beredskap tillsammans med vår omvärld. Vi ska både importera, och exportera. Vi ska stärka vår tillit till andra och andras tillit till oss och göra saker tillsammans. Vi ska ta del av och värdera andras kunskaper om hur vi kan producera livsmedel och dela med oss av vår. Vi ska bygga hållbara värdekedjor i livsmedelproduktion med andra länder. Så, och bara så, bygger vi beredskap som är varaktig.
Sara Sandström, analytiker på Nifa
